vattentornet för ånglok, Värnamo

bild från ett gammalt vattentorn för ånglok

Ångloken, som användes för järnvägstransporter i Sverige från mitten av 1800-talet till någon gång i början av 1970-talet, förbrukade som bekant en hel del vatten under drift vilket innebar att resandet tog betydligt längre tid på den tiden. Man var ju tvungen att fylla på vatten och kol (även torv och på senare tid olja) med jämna mellanrum. Vattnet fylldes på med hjälp av t.ex. vattentorn eller s.k. vattenhästar som var en slags kranar i kolossalformat. I Värnamo använde man dock ett vattentorn som uppfördes 1902 av Borås - Alvesta järnväg, BAJ. Man lät uppföra tre likadana vattentorn i Värnamo, Gnosjö och Limmared. Värnamos vattentorn är det enda som fortfarande finns kvar. Genom en ledning som gick från ån Lagan pumpades vatten upp till tornet. Vid Lagan fanns nämligen ett pumphus som inrymde en fotogenmotor som drev en rotationspump. Vid en provpumpning uppmättes en pumpkapacitet om 2 m³ vatten på sju minuter. Vattenvolymen i tornets tank är 33 m³. De större tenderloken (lok med vatten- och kolbehållare i en efterföljande vagn) hade tankar som rymde 8–12 m³ vatten. När tågen stannade för påfyllning brukade man även kontrollera om vevaxlar behövde smörjas samt kolla så att hjullagren inte gått varma. Vattentornet i Värnamo användes fram tills någon gång i slutet av 50-talet.

Trafikverket (tidigare Banverket) har länge velat riva vattentornet i Värnamo. Det kan man ju förstå med tanke på att byggnaden inte längre används. Byggnaden står numera och förfaller och ett visst underhåll krävs för att den inte ska falla samman. Ur järnvägshistoriskt perspektiv vore det dock synd om de fick tillstånd att riva. Värt att nämna är att både lokstallet och vattentornet är omnämnda i Värnamo kommuns kulturmiljöutredning "Värt att värna".

Bilder